|
Mer info om expeditionen
Dagbok
Everest off-road expedition 2003
Kathmandu
Everest report: 1 – 2003-08-02
Ja da ar jag framme i Kathmandu, efter nastan ett dygns resa. Det regnade
ganska mycket och luften ar varm och fuktig. Tur att jag har allvadersstall
och regnjacka med mig. Jag har traffat danskarna som ska med. De hade
varit och provkort motrcyklarna en svang idag. Jag fick ocksa en snabbtur
nar vi skulle kora ner dem till verkstaden (ett skjul med plattak).
Dar lamnade jag mitt lass med tjocka Bridgestone innerslangar. Imorron
ska vi borja lagga om dacken med de nya slangarna. Kathmandu ar en mycket
intensiv stad med tranga gator och sma butiker och restauranger. Det
finns massor med friluftsbutiker, man kan kopa allt for vanrding, klättring
etc. Trafiken ar ocksa intensiv, jag tror det som slits mest pa fordonen
har ar tutan – de tutar hela tiden, ofta istallet for att bromsa.
Moppar och motorcyklar kryllar det av, manga mystiska fabrikat pa dem…
Katkmandu (1320 m)
Everest report: 2 – 2003-08-03
Idag har vi kort 160 km i landskapet oster om Kathmandu, for att kanna
pa mototcyklarna och teamet. Strålande solsken men grymt fuktigt.
Det ångade efter nattens regn nar solen stekte pa. Uppstigning
kl 7 och frukost på fiket tvärs över gatan. I garaget
väntade motorcyklarna. Danskarna hade redan valt ut sina hojar,
så kvar till mig fanns en Honda XL250 från 1982(!), alltså
den äldsta av hojarna. Jag hade inte förväntat mig att
hojen skulle vara sååå gammal. På den tiden
var ju inte en offroad hoj helt anpssad för offroadbruk, faktiskt
såg den mer ut som en ”streetfighter” än en offroadare.
Den hade en stor 20 liters plåttank modell ”Dakar”,
som blir vår reservdunk på resan. Både fram &
bakbroms var trumbromsar. Styret var lågt liksom sitthöjden.
Sen var hojarna ganska vanskötta, som de lätt blir här
nere utan rätt reservdelar och underhåll. Undrar just om
den kommer hålla hela vägen…?
Forsta km ut ur Kathmandu var nastan hysteriska, tranga gator, miljoners
moppar, cyklar, riksha, bilar, bussar och lastbilar… och vanstertrafik.
De kor som galningar och man far vara beredd pa att svanga ner i diket
nar som helst. Nar vi kommit ut ett par km stannade vi vid ett fint
hotell pa bergssluttningen och at frukost. Bergen ar fantastiskt vackra
och prunkande knallgrona. Eftersom det har regnat sa mycket och aven
varit jordskerd pa sina stallen, fick vi kora lite pa kann och hora
med lokalbefolkningen om vissa vagar var korbara. Det var vattenhål
och mycket spårigt i den snorhala RÖDA LERAN – den ska
man ta det lugnt i. Krishna, var Nepalesiske guide korde omkull i ett
lerspar och hade oturen att bryta ett mellanhandsben. Sa nu far vi kora
utan honom… (Jag holl mig pa hjulen faktiskt). Vid en by kom vi
till en flodkorsning, vattnet gick en bra bit over låren pa mig.
Lite lurigt att ta sig over nar man inte visste riktigt hur det ser
ut pa botten, men jag korde over min och Hennings hoj (han ville att
stovlarna blev blöta utan vadade i shorts efter). Dar stannade
vi for lunch och stallde stovlarna pa tork. Sen fortastte vi uppfor
och nerfor slingriga och geggiga vagar tills vi kom till stora vagen
tillbaks till Kathmandu. Nu borjar dagens skrackfard. Trafiken var inte
bara hysterisk, det var fullt kaos nu, och nu var det knappt vanstertrafik
langre, man fick mote fran alla hall. Utan tutan hade jag inte overlevt.
Kathmandu
Everest report 3 – 2003-08-04 (38 Celsius)
Nu ar alla som ska med pa expeditionen har: det ar danskarna Henning,
Ajs, Christina och Lisbeth, och sa jag . Eftersom Krishna skadade handen
igar, sa far mekanikern kora hans mc istallet. Krishna aker jeepen tillsammans
med Karsten som ska filma for Danmarks TV.
Pa morgonen korde jag ner min mc till verkstaden, sa att mekanikern
kunde justera en del saker (frambromsen och vanster fotpinne). Hojarna
ar i “nepalesisk standard”, sa jag fokuserade pa det viktigaste
– frambromsen och fotpinnen Nar jag kom tillbaka visade det sig
att Lisbeth blivit magsjuk under natten, sa jag korde ner hennes mc
ocksa, sa kunde hon ligga pa hotellet och vila. Pa dagen ordnade vi
med en del inkop, bla plastsandaler som kan vara bra i Tibet, kinesiska
“bekvamlighetsinrattningar” kan vara mkt snuskiga.
Pa kvallen var det pressvisning for Nepals media, och alla stora tidningar
och TV -kanaler var har. Expeditonsledare Henning hade bjudit in Shanti
Karanjit fran Electric Vehicle Association of Nepal (EVAN), som berattade
om miljoprojektet for elbilar i Kathmandu som drivits i snart 10 ar.
Henning utvecklar elmotorer, och samarbetar med en amerikansk organisation
(som bla jobbar med Mexico Citys avgasproblem), som paverkar regeringar
att ta itu med luftfororeningar. Nu finns det drygt 600 elbilar i Kathmandu,
och man har aven fatt Nepal att forbjuda de forut sa vanliga och miljofarliga
sma dieselmotorerna samt 2-takts motorer. Dessutom har de fatt regeringen
att genomfora “avgasbesikting”, vilket sa smaningom kommer
rensa ut de gamla TATA lastbilarna/bussarna som ar de varsta miljobovaran
har. Nyligen infordes aven hardare krav for import av moppar och motorcyklar:
de maste hålla EU-standard vad galler avgasutslapp. Sa de har
lyckats astadkomma mycket. Nasta steg ar utbildning av den unga generationen
i Nepal.
Kathmandu
Everest report 4 – 2003-08-05
Sista dagen i Kathmandu. Sovmorron, sen hade vi mote ang hur vi ska
packa vår utrustning (vad som ska tas med pa motorcykel resp.
vad som ska med jeepen). Vi kommer inte se till jeepen sa mycket pa
dagarna, utan den kommer fram senare pa kvallen dit vi ska. Sa det viktigaste
maste vi ha med oss pa hojarna. Vara visum till Tibet var klara, och
vi fick skriva pa hyreskontrakt for motorcyklarna. Pa eftermiddagen
gjordes de sista inkopen, nagra behovde sovsackar etc. Sen borjade ompackningen.
Det personliga som jag ska ha med pa motorcykeln packas i vattentat
vaska: sovsack, regnstall, tandborste/shampo, t-shirt/byxor/underklader,
sandaler, forsta forband+medicin.
I jeepen finns reservdelar, forsta hjalpen med mobil “hoghojdskammare”
(ett talt som anvands vid hoghojdssjuka) och all var ovriga packning.
Brakmiddag pa kvallen for att ladda upp batterierna det sista, sen kommer
maten inte vara av samma kvalitet.
Sovdags kl 22.30, for det ar uppstigning 05.30 imorron… snart borjar
aventyret!
Nyalam
Everest report 5 - 2003-08-06
Expedition Day 1: Kathmandu\Nepal - Nyalam\Tibet (190 km)
Uppsittning pa hojarna och avfard 07.00. Morgontrafiken i Kat var lugn
sa det gick fort ut ur staden. En av hojarna fick problem direkt - flottoren
hangde sig, med det fixades fort. Sedan lite slingrig asfalt nagra mil
uppat tills vi nadde grusvagen som skulle ta oss till gransen. Fram
pa formiddagen blev det stekhett, ca 35-38 grader... korde i t-shirt
och axelskydd. Kanonmysig vag fast pa flera stallen hade regnet spolat
bort delar av den... och jord och sten rasat ner pa vagen. Vid kl 1
nadde vi gransstationen pa Nepalsidan. Lamnde in passen och vantade...
det tar sin tid med all byrakrati. Innan vi fick kora fram till Friendship
Bridge (1770 m) bron over floden som skiljer mellan Nepal och Tibet,
fick vi vanta ytterligare. Sedna korde vi ca 10 km i "ingenmans
land", en buffertzon innan man nar den slutgiltiga gransposten
in i Tibet. Det märks att man kommit in i China, det star vakter
i uniformer uppstallda lite overallt. Och helt plotsligt forstar ingen
engelska. Den foljande klattringen upp till Nyalam var FANTASTISKT VACKER.
Nu var vagarna annu samre (dvs kul offroad) och landskapet som klippt
ur en saga. Branta bergssluttningar tackta av gronska, vassa utstickande
klippor och forsande vattenfall. Allt insvept i mystiska dimsjok...
Sen duggregnade det lite men var fortfarande varmt, sa korningen var
lika kul for det. Nar vi passerade 3000 m, blev bergen kargare och lanskapet
sterilare. Temperaturen sjonk och jag borjade frysa lite smatt. Sent
pa kvallen nadde vi Nyalam pa ca 3600m, och overnattade i ett helt olyxigt
guesthouse. I Nyalam finns inte mycket och folket ar fattigt. Vintrarna
har maste vara mycket harda for nu pa kvallen var det riktigt ruggigt.
Nagra i teamet kande av hojden i form av huvudvark, medan jag kande
mig riktigt forkyld igen med halsont och feber. Vi at en kanonlacker
middag baserad på ris och nudlar med olika tillbehör, maten
kan man inte klaga pa, innan vi krop ner i vara varma sovsackar. Nagonstans
spelades det musik till 3-4 pa morronen.
Lhatze
Everest report 6 - 2003-08-07
Expedition day 2: Nyalam-Lhatze (260 km)
Idag skulle bli en tuff dag. Vi skulle kora 260 km, over tva bergspass
pa over 5000m. Pa morgonen hade en del huvudvark, medan jag kande mig
mycket battre. Efter 50 km kom vi upp till forsta passet pa knappt 5200
m. Hojarna var lite trotta, men jag tyckte inte hojden kandes nagot.
Daremot varkte det i vanster axel och stramade i nacken, fran att jag
sitter/står konstig nar jag kor. Hojen ar ju mer landsvagstyp
med lagt styre och sadel, men jag har tagit bort backspeglarna nu. Halvvags
sa stannade mekanikerns cykel och sen stannade aven Lisbeths (visade
sig vara glapp i tandningsnyckeln). Jag bogserade henne fram till Tingri
(4400 m) dar vi at lunch. I Tingri kunde vi se Mt Everest for forsta
gangen pa avstand. Jag hade nu jatte ont i nacken och det spred sig
till huvudet. Vi trodde att det kanske var hojdsjuka, sa jag fick lite
syrgas och aven en huvudvarkstablett. Det kandes battre nar vi fortsatte
att kora. Vi skulle passera nasta pass pa 5100 m men det gick segt,
Hennings hoj gick otroligt daligt, men han kom over och sen var det
bara nerforsbacke till Lhatze (3600 m). Vid det har laget hade jag sa
ont i vanstra halven av huvudet (bakom vanster oga) vilket ar ett typiskt
tecken pa migran. Jag kastade mig upp pa hotellrummet och letade efter
varktabletter, men de fanns i jeepen som inte kommit annu. Till slut
madde jag sa daligt att jag maste krakas, och vackalde in i badrummet.
Till min forvaning fanns dar bara en sonderslagen toastol och badkar
och kakelsplitter pa golvet. Jag vande for att fa tag i tvattfatet och
slog da i ansiktet. Dar slocknade jag, och vaknade med nasblod och att
alla stod runt omkring mig helt forskrackta. De lyfte in mig i tryckkammaren
for att de trodde jag hade akut hojdsjuka, men jag ville bara ha min
migranmedicin. Sa dar fick jag ligga i tryckkammaren i drygt en timme
utan vatska och med huvudvark innan, jag kom ut och kunde ta medicinen.
Inge kul upplevelse, fick nastan klaustofobisk panik. Sa fort jag tagit
tabletterna och druckit/atit sa madde jag nastan bra, men jag har ett
jack over nasan. Men vilken pars. Alla har varit supersjusta och kollat
att jag mar bra, och jag fick en tur-amulett av den Tibetanske guiden
som aven bad en bön.
Shigatze (4000 m)
Everest report 7 - 2003-08-08
Expedition day 3: Lhatze-Shigaze (150 km)
Alla var ganska mora idag, och speciellt oroliga for mig. Men jag madde
faktiskt riktigt bra, lite stel i nacken och ont over nasryggen dar
det ar ett ganska ordentligt jack som nu har blivit skorpa. Vi beslutade
att skippa klostret Shakya, och kora direkt till Shigatze, ca 150 km.
Vagen dit var lattkord, men otroligt dammig. Om man motte en lastbil
maste man nastan stanna for att vanta tills dammet lagt sig. Ibland
blev vagen bred och av tvattbrade typ. Normalt ska man ha hog fart sa
man inte kanner vibrationerna av tvattbradan, men min hoj gor inte mer
an max 85 pa grus sa det var bara att vibrera med. Efter ett par mil
hoppade kedjan av. Jag krangde pa den med en sten, men insag att den
maste spannas ocksa. Mecken fixade detta och vi kollade aven de andra
hojarna som behovde kedjejustering. Inte lang efter hoppade kedjan av
igen och jag krangde pa den igen. Men snart hoppade den åter av
och jag kollade drevet som var kass, men det skulle halla om vi overspande
kedjan. Vi korde over ett pass pa 4950 m, och nu kandes inte hojden
ett dugg. Shigaze (4000 m) ar en ganska stor stad med kloster och allt.
Vi checkade in pa ett fint hotell med bad och tv, sa nu kunde jag duscha
for forsta gangen pa tre dagar. Lyxigt. Och kolla helkinesisk TV. (Vet
ni att det i Kina finns en customhoj av market KTM?) På em hade
jag genomgång med Kriahna, Henning och mecken om vad som skulle
göras på hojarna, och även HUR det skulle göras.
Gyantse (3950 möh)
Everest report 8: 2003-08-09
Expedition day 4: Shigatze-Gyantse (90 km)
I Shigatze tog vi sovmorron, for det var en kort korning idag. Vi traffade
aven pa osterrikaren Josef Pichler (www.josef-pichler.at)
som var pa en 7 vecors MC resa genom Tibet med sin fru. Han hade en
del bra tips om Tibet att dela med sig av.
Pa fm kollade jag upp hur hojservicen hade gått. Den stackars
Nepalesiske mecken har inte blivit utsatt for nagon san har resa forut,
sa han hade inte koll pa luftfilter, kedjespanning, kolla bultar etc
(Christinas bakram lossnade haromdagen...). Vi skrev en checklista som
Krishna oversatte till nepalesiska, och jag visade sma knep.
Vid kl 1 pa em lamnade vi Shigatze for att kora 90 enkla km till Gyantse
(3950 moh), det var asfalt i princip hela vagen. Jag lyckades pressa
hojen till 100 km/h. Aven i Gyantse var det ok hotell, och som extra
bonus fanns det en restaurang med kontinental meny brevid. Vi kastade
oss pa pizza. Pa em var vi turister och besokte Kumbum klostret som
byggdes 1418. Klostret ar ett av de storre i Tibet, och jag vet inte
hur manga Buddha statyer det fanns inuti, men latt fler an hundra. Jag
kopte en valsignad amulett att ge till guiden som gav mig sin da jag
var dålig. Nu behover ju han beskydd... Pa kvallen provade jag
en Tibetansk specialitet "Yak-burgare", en hamburgerskiva
gjord av Yak kott mellan tva rostbrod. Riktigt gott.
Lhasa
Everest report 9: 2003-08-10
Expedition day 5: Gyantze – Lhasa (280 km)
Vi startade vid gryningen eftersom det var lang korning till Tibets
huvudstad Lhasa. Efter att vi kort pa tvattbradegrus ett tag sa gick
bulten till vaxelpedalen av pa min hoj, men det var latt fixat. Tvattbradevagar
ar nog det varsta som finns for en mc – allt vibrerar loss eller
gar sonder. Redan kl 11 tar vi lunch vid sjokanten och far sallskap
av en flock tibetanska kor. En av dem blir mycket nyfiken eftersom jag
mutar den med min lunchmacka, och tillslut ar den med nosen inne i min
ryggsack. Ajs och jag bestammer oss for att prova lite rioktig offroad
och tar hojarna uppfor den langa grasbevuxna bergssluttnigen dar kossorna
betar, for att se hur langt vi kan komma. Det ser ganska latt ut nerifran,
men halvags blir det ordentligt brant och mycket ojamnt och fullt med
sprickor i marken. Min hoj ar trottare an Ajs, sa jag far borja sick-sacka
for att kunna komma idare. Tillslut ar det sa brant att fotpinne tar
i nar jag kor pa skrå, sa da ar det bara att vanda nerat igen.
Det var ganska jobbigt, men jag tappade inte andan helt trots att vi
ar pa ca 4000 m hojd. Bra forsmak infor Everest klattringen.
Vi kor sen vidare uppfor langs bergen via serpentinvagar som stupar
ner mot vattnet, upp till ett pas pa 4950 m. Otroligt vackert! Sen bar
det utfor igen, och det ar mycket rullgrus. Detta far Henning kanna
pa nar han satter sig pa rumpan i en svang. Ca 10 mil utanfor Lhasa
blir det asfalt igen, och dar pa hoger sida om vagen ser jag nagra sanddyner
mot bergvaggen! Jag kan inte motsta, utan viker av vagen for att kora
i dem. Ajs foljer efter mig, och vi gasar for fullt runt i dem. Jag
haller fullt pa 1:an, och kommer knappt framat, ibland far jag i 2:an
men den orkar inte. Ajs hoj ar starkare sa han lyckas tom kora i uppforslut.
Vi kor inte sa lange for det vore ju dumt att spränga motorerna
här, men kul var det! Tank pa att vid 4000 m hojd tappar motorerna
ca halva effekten. Om min hoj hade 24 hk nar den var ny, sa har den
i basta fall 12 nu – fast jag tvivlar pa att det ar mer an 10 hk
ens eftersom de ar daligt skotta. Detta bekymrar mig infor rekordforsoket.
Efter sandkorningen ar det raka vagen till det fina hotellet i Lhasa
(3600 moh).
Lhasa
Everest report 10: 2003-08-11
Expedition day: 6 (rest day Lhasa)
Eftersom jag fortfarande har hosta, ont i halsen och stopp i bihalorna
besoker jag “Peoples hospital” i Lhasa, dvs det allmanna sjukhuset
och patienterna sitter i langa rader i korridoren. Man blir ju radd
for vilka sjukdomar som sprids bara av att sitta och vanta. Dar blir
jag undersokt med stetoskop av en lakare i ett rum fullt av andra patienter
– ingen avskildhet alls. Han skickar mig vidare till en expert
– jag ska pa “iris analys” av ogonen. Experten lyser
mig i ogonen med en stark lampa och tittar noga, ser bekymrad ut. Jag
skickas ner till forste lakaren igen som meddelar att jag ar allvarligt
sjuk och hoga hojder ar farligt for mig, maste ligga pa sjukhus 1 vecka
for observation. Jag har en obalans i kroppen pga en sjukdom jag fick
for 3 ar (!) sen. Detta later som en dodsdom for mig. Inte kan jag bli
kvar har, efter den korta undersokningen. Nä, jag ska ut, men jag
maste skriva pa ett papper att jag lamnar sjukhuset pa egen risk innan
de slapper mig. Sen aker vi och ater lunch och diskuterar vi hur vi
ska gora med mig. Vi bestammer att jag ska till ett annat sjukhus, Stads
sjukhuset, som visar sig ha helt annan klass. Snyggt och rent, vilket
kanns lovande. Ater blir jag undersokt med stetoskop, och sen skickad
till lungrontgen. Rontgen visar att jag inte har nagot problem i lungorna
– jippee! Sen tar de blodprov och analyserar, vilket visar att
mina blodvarden inte ar konstiga. Lakaren ordinerar dunderkur penicillin
som jag far intravenost tillsammans med glukoslosning i armen. Jag var
lite skeptisk till att bli injecerad, men ville ju verkligen bli frisk
sa jag bet ihop. Sen ska jag ata penicillin i 5 dagar ytterligare. Nar
jag kom tillbaka till hotellet var jag helt slut och lade mig att sov.
Fick hog feber på kvällen och låg nästan i dvala
– penicillinet hade borjat sitt krig mot infektionen.
Lhasa
Everest report 11: 2003-08-12
Expedition day: 7 (vilodag Lhasa)
Lag i sangen mest hela dagen, kande mig battre pa kvallen och at ordentlig
middag. Men magen ar helt uppkord av penicillinet…
Nagon har backat in i min mc sa bakramen ar bockad nerat, maste fixas.
Ska aven sanka nalen i forgasaren lite.
Shigatze
Everest report 12: 2003-08-13
Expedition day 8: Lhasa-Shigatze (280 km)
Idag ar jag riktigt taktiskt, det ar 28 mil nastan bara asfalt fran
Lhasa till Shigatze = trist korning. Och jag vill spara pa hojen o dack,
har aven fatt pa nytt fram o bakdrev samt kedja. Dumt att slita i onödan.
Sa jag bestammer mig for att "slappa" i jeepen hela dagen
och spara mina egna krafter ocksa = fa lite extra vila att kurera mig
pa. Egentligen strider det mot mina principer, jag vill ju kora hela
vändan - men det har ar ingen tavling och mitt enda mål är
ju Mt Everest. Sa valet ar ganska enkelt. Och otroligt riktigt visar
det sig. Efter ca 1 timmes fard ser vi alla hojarna sta vid vagkanten.
Pa Ajs mc har framdrevet lossnat, och eftersom dreven ar fastsvetsade
har sa var det inte bara att dra fast det. Hans hoj fick aka lastbil
och Ajs fortsatte pa reservhojen. Nu ar jag mycket nojd med att lata
min hoj vila, for aven mitt framdrev ar fastsvetsat pa Nepalesiskt vis
(det gar namligen inte att fa tag pa originaldelar). I jeepen har jag
tid att njuta av det tibetanska berslandskapet och vid lunch har jag
blivit riktigt hungrig. Vi stannar vid en "vagkrog" och far
manga olika kines/tibetanska ratter med ris som ats med pinnar. Jag
har studerat olika "pinntekniker" och ar makta mallig nar
jag lyckas ata lika pricksakert som lokalbefolkningen - jag kar knackt
hemligheten!! Skont att ha fatt tillbaka aptiten, det ar ju ett tecken
pa tillfrisknande. Sista biten till Shigatze ar mycket skumpig, dammig
och het for kl ar 3 pa em och solen steker som varst. Det gar inte att
veva ner rutaiorna pga av dammet och chaufforen gillar inte att anvanda
flakten, sa det ar bara att svettas. I Shigatze knallar jag runt ett
par kvarter och insuper atmosfaren, missade ju den biten i Lhasa. Manga
underliga butiker som ar som hal i vaggen, en saljer tex bara pvc ror,
en annan allt mellan himmel och jord - och de ligger vagg i vagg. Ikvall
ska jag somna tidigt for imorron ska vi kora raka sparet till vagkorsningen
som leder till Base Camp!!
Och jag mar mycket battre nu.
Tingri
Everest report: 13 2003-08-14
Expedition day 9: Shigatze-Tingri
Nu närmar vi oss Everest. Igår kväll byttes förgasaren
på min mc för att fungera i den tunnare luften. Den sköt
och smällde när vi körde iväg, och vid avslag kom
ordentliga avgassmällar. Första milen ut ur Shigatze var mycket
dåliga för det var vägbygge på g. Efter ett par
mil bytlånade jag och Christina hojar. Hennes XL250 hade överlägset
mycket bättre fjädring, men toppfart bara 70 kmh. Den var
mer offroad och det var lättare att stå upp – jag slapp
stå hjulbent pga av stor 20 literstank. Sen bytte jag med Lisbeth
och hennes hoj både gick bra och hade bra fjädring, dock
hade hon snett styre pga av tidigare vurpor. Sist körde jag Ajs
hoj, och den var överlägset bäst – mest ork och
bäst fjädring. Att den var starkare i motorn hade jag sett
tidigare, men nu kände jag det tydligt. Det var kul att testa hojarna,
och jag gjorde det för att kunna avgöra vilka vi skulle använda
vid rekordförsöket, det var ju sagt att vi skulle vara 2 åt
gången som körde. När jag tog hojen efter lunch och
vi började körningen upp mot bergspasset in till Qomolongma
(kinesiska namnet för Everest) national park blev hojen tröttare
och tröttare. Jag stannade tillslut och väntade på mekanikern
för att kolla förgasaren. Vi tog bort luftfiltret för
att den skulle få mer luft och det hjälpte lite. När
vi kom fram till Tingri kändes det att vi närmar oss den stora
utmaningen – imorgon är det bara 100 km kvar till Everest
Base Camp! Och det här var sista natten på hotell och dusch
på expeditionen.
Base Camp (5150 m)
Everest report 14: 2003-08-15
Expedition day 10: Tingri – Base Camp
Det var otroligt att få se vägskylten vid avtagsvägen
upp mot Mt Everest. När vi kört en bit uppför kom vi
till en avspärrning och där fick vi vänta en lång
stund innan vakterna kontrollerat och godkänt våra tillstånd
att passera. Sedan körde vi vidare upp mot ytterligare ett bergspass.
När vi kom över krönet kunde vi äntlige se Mt Everest
på lite närmare håll. Givetvis måste vi stanna
och fotografera en stund. Sedan ringlade vägen längs en flod
i dalgången som vi skulle följa upp mot Base Camp. Vägen
var väl underhållen och med jämna mellanrum såg
man många vägarbetare som skyfflade grus. Kina satsar mycket
på att rusta upp och underhålla vägarna och avlönar
lokalbefolkningen för detta.
Vid kl 3 på em nådde vi så Base Camp med Mt Everest
ståtligt i strålande solsken. Jag kunde inte annat än
sätta mig och beundra utsikten. Insikten att det från BC
på 5150 m är 3700 m ytterligare toppen... hisnande. Det märks
tydligt att vi är över 5000 m för man tappar andan bara
av att prata.
Själva Base Camp bestod av ca 15 tält och baracker –
och det var inte alls så nerskäpat som jag blivit varnad
för. Utanför de tält som hade servering låg flera
solpaneler som laddade ström - och visst, lite kökssopor,
men inget som kändes som nerskräpning. Inte heller såg
jag skräp som flög omkring i blåsten, för det var
ganska blåsigt här. Det var ju skönt. Vi slängde
in utrustningen i en barack endast inredd med sängar längs
väggarna. På väggaran kunde jag läsa klotter från
tidigare klätterexpeditionerna och även ett ”tim-schema”
för någons toppförsök. Nu pirrade det till ordentligt.
Vi åt på en av serveringarna och fick välja mellan
deras två specialiteter: nudlar eller pannkaka. Jag låg
sen i solen en stund och bara njöt.
Senare på em fick vi tillstånd att köra ut en bit och
rekognosera flodpassagen som låg ca 300 m bortanför BC. Denna
måste vi ta oss över imorron bitti, så vi ville hitta
en bra väg över eftersom både Henning och Lisbeth var
tveksamma att köra i vatten. Jag körde längs flodkanten
för att se var det såg lämpligast ut att korsa, men
insåg att floden så här sent på em var ganska
djup och ström överallt. Så det var bara att gasa och
paddla med fötterna så långt jag kunde. När Ajs
såg detta började han skrika att vi inte skulle köra
ut i vattnet utan bara titta. Så jag fick vända halvvägs
ut och komma tillbaka. Mina stövlar var nu plaskblöta eftersom
vattnet forsat in över stövelkanten. Jag kom tillbaka till
BC vid 8 på kvällen och det var fortfarande ganska ljust,
men så fort solen gick ner blev det beckmörkt. På kvällen
mådde Henning dåligt av höjden. Även jag var slutkörd,
speciellt efter min flodutflykt och kände mig också hängig.
Därför åkte jag, Henning och Krishna ner till Rongbuk
kloster, 200 m lägre än BC, och tillbringade natten där.
Base Camp (5150 m)
Everest report 15: 2003-08-16
Expedition day 11: BC
Åter strålade solen över Mt Everest, man kunde tom
se glaciären ett par km bort. Jag hade sovit ganska OK trots lite
huvudvärk. När vi kom upp till BC fick vi veta att det var
strul med vårt passertillstånd. Dvs vi hade papper från
myndigheterna att vi betalat för att få köra förbi
avspärrningen med 6 motorcyklar, men de ansvariga på BC ville
ha ytterligare pengar... 400 USD per person och dag! Så det blev
ingen körning idag för min del. Jag var ganska frustrerad
att inte alla kunde åka, men vi lyckades bara muta igenom 2 förare
med hjälp av cigarettpaket! Det bestämdes att Ajs och Lisbeth
fick åka ut och reka idag, mest för att kolla om Lisbeth
(som inte kört offroad förut) kom över floden. Själv
satt jag kvar vid flodkanten och såg dem försvinna mot stenbranten
upp mot glaciären. Så här på förmiddagen
var floden inte så djup och ström eftersom det inte hunnit
smälta så mycket. De kom över floden och nådde
den steniga branten där "klättringen" började.
De åkte längs vänstra sidan och kom utom synhåll
då de följde en stig längs branten, men sen blev det
stopp för det var för stenigt för Lisbeth. Efter ett
par timmar kom de tillbaka. Sedan satte vi oss i ett rådslag och
studerade Everest-kartan noga. Vi bjöd in en tibetansk bergsguide
för att berätta hur det såg ut längre upp. Enligt
honom fanns det bara en smal led längs den östra dalväggen,
och längre upp väntade en svår flodpassage och han trodde
inte att vi skulle kunna få över motorcyklarna där.
Jag blev lite modstulen faktiskt när jag insåg att vi bara
hade en dag på oss att slå rekordet - att slå 5250
m kändes möjligt, men 5600 m som det där Indiska bergspasset
var, det kändes ganska omöjligt. Krishna visade oss sedan
hur syrgastuberna fungerade. På kvällen bestämde sig
Henning, Christina och jag för att åka ner till byn nedanför
Rongbukklostret för att sova och ge kroppen en chans att återhämta
sig inför morgondagen. Det visade sig vara ett bra beslut för
senare på kvällen drog det ihop sig till oväder med
regn, blåst och åska, och var riktigt ruggigt.
Base Camp (5150 m)
Everest report 16: 2003-08-17
Expedition day 12: BC
Vi steg upp tidigt för att komma upp till Base Camp vid gryningen
- allt för att ha så mycket dagsljus som möjligt när
vi skulle köra riktig offroad. Det var fortfarande dåligt
väder, men ingen åska. Christina mådde riktigt dåligt
när vi körde upp mot Base Camp och kom på högre
höjd igen. Jag mådde ganska OK. Jeepen som vi åkte
i mådde också dåligt och stannade tillslut. Kvällen
innan hade mecken bytt tändstift på den, och nu fick den
ingen soppa. Så vi blev stående ett bra tag innan det var
fixat och jag kände mig lite stressad eftersom vi tappade dyrbar
tid. Vi kom till BC vid 8.30 och möttes av snö! Det hade snöat
under natten och molnen hängde så lågt så man
gick omkring i dem, och kallt och snöblandat regn var det. Usch
vilket pissväder! Vi hade lite överläggning och det verkade
nästan som om några i teamet tvekade att ge sig ut i det
trista vädret. Men jag hade bestämt mig - det var bara att
bylsa på sig massa kläder och bita ihop - idag var enda chansen
att göra rekordförsöket. Aldrig att jag skulle sitta
där och inte ens försöka. Christina hade piggnat till
och skulle med, liksom Henning och Ajs. Alltså var vi 4 st som
vid kl 10 lämnad BC på motorcykel. Till fots följde
Krishna och de två tibetanska guiderna. Vattnet var lågt
i floden så alla kom över utan att bli blöta. Vi fortsatte
längs stenbranten tills det började bli bökigt. Efter
500 m var det dags för första stoppet - av med regnkläderna.
Henning tog täten och fortsatte på den smala stigen som bitvis
var grus, men oftast var stenig och knölig. Vi kom till första
grusbranten och jag höll full gas för att komma upp - men
motorn orkade inte, och jag fick rulla ner baklänges. Jag insåg
att om hojen inte orkade uppför den här backen så var
jag ganska rökt. Jag hade behövt en superlätt trialhoj,
som specialpreppats för detta, istället för en 21 år
gammal tung och trött och vanskött hoj. Men jag hade inget
val just nu. Funderade på att hämta den hoj som blev över
eftersom Lisbeth inte körde, men den var visst ännu tröttare.
Vi tog bort luftfiltret på min och hoppades den skulle gå
bättre, och nu gick det att komma upp. Där stannade jag och
pustade ut, det tar på krafterna när man är så
här högt... 5170m. Vi hade alltså kommit 20 m över
BC. Nu blev det stenigare och stenigare blandat med klippblock - helt
enkelt världens största stenröse. Jag undrade lite vilken
typ av miljöförstöring vi skulle kunna ställa till
med här över huvud taget - det hade behövts en stor bulldozer!
Terrängen var svårforcerad, man kunde köra 50-100 m
framåt meddelst sparkning, sen stanna och vila och dricka. Vi
nådde 5264m efter ca 2 timmar - dvs nu hade vi som grupp satt
nytt rekord på Mt Everest nordsida. Det började blåsa
och regna igen, så Henning bestämde sig för att vända
tillbaka - han tyckte inte det var kul längre. Ajs tyckte att Christina
och jag skulle följa Henning tillbaka, men vi ville fortsätta.
Så vi tog det så sakteliga och bökade och sparkade
oss framåt. Ibland gick jag i förväg och letade bra
spår och flyttade stenar. På ett ställe var det ett
stort klippblock som vi måste över, så här fick
vi lyfta och knuffa hojarna runt med hjälp av tibetanerna. Vi nådde
en mer öppen grusig platå. Här gick vi runt för
att hitta bästa vägen vidare för nu var det bara stora
stenar och klippblock en bit framåt. Sedan syntes en grusig uppförsbrant.
Det fanns en mycket smal stig genom stenpartiet, som gick att gå,
men med mc verkade den oframkomlig för man skulle fastna hela tiden.
Kom man över väntade grusbranten, också den med stenbumlingar.
Men om man kom upp där skulle det säkert vara 5300m. Och det
lockade, det skulle kännas mycket bättre att komma över
"hundra-strecket" än stanna här på 5290 m.
Vi satt här en lång stund för det verkade som att vi
inte kom längre än hit. Jag hann bli lite nerkyld och tiden
började bli knapp. Jag var inte heller så sugen, men 5300
m hägrade. Men sen fortsatte Ajs efter lång väntan,
med lite tibetansk lyft- och knuffhjälp, genom stenpartiet. Christina
och jag gick brevid och kollade spår och jag trodde att jag skulle
klara det. Christina sa att hon var för trött för att
fortsätta, och det var faktiskt en otrolig prestation att komma
så här långt med tanke på hur dåligt hon
mådde på morgonen. Så jag gick ensam tillbaka och
startade hojen. Eftersom tibetanerna hade gått med Ajs i förväg,
fick jag klara mig själv genom stenpartiet. Jag kom nästan
hela vägen fram till grusbranten innan jag körde fast mellan
två stenblock, men tutade och tibetanerna kom och hjälpte
mig loss. Framme väntade grusbranten, och Ajs kom springande uppifrån
och tyckte jag var dum som ville försöka. Jag tyckte inte
det såg så svårt ut och ville upp på 5300m.
Det här tog Ajs som en utmaning och skrek att han var en "Dansk
Viking" och en "konkurrensmänniska" som skulle köra
hur långt som helst för att jag inte skulle komma lika högt
etc... som om det skulle stoppa mig(?). I ren ilska körde jag upp
för branten utan problem och såg på höjdmätaren:
5305 m. Nu är jag den tjej som kommit längst upp med mc på
Mt Everest nordsida - YIPPEEEE! Jag tog bilder med diditalkameran på
mig, höjdmätaren och hojen. Tyvärr var det så molningt
att inte Mt Everest syntes, men man såg glaciären några
hundra meter fram. Där borde floden från East Rongbuk glaciären
komma fram också.
Härifrån kom vi inte vidare, med tanke på att vi måste
hinna tillbaka till BC innan det blev mörkt. Vi hade ju bara tillstånd
att köra här en dag. Nu måste jag hela vägen tillbaka
till BC igen...
Det gick lättare att köra tillbaka, men jag började få
riktig huvudvärk pga av ansträngningen i den tunna luften
och längtade tills vi skulle se BC igen. På vägen tillbaka
blev vi "omkörda" av en Yak-karavan och vandrare som
varit uppe på Camp3. Yakarna hasade helt orädda utför
de branta grussluttningarna och klev smidigt över stenblocken -
de var helt enkelt de ultimata "bergsbestigarfordonen". Vi
pratade lite med vandrarna och de sa att det hade varit i princip omöjligt
för oss att komma över floden längre upp utan extra bärhjälp.
Det kändes som en liten tröst, för det betyder att även
om jag haft en nyare, sterkare och lättare hoj hade jag inte kommit
väldigt mycket högre än jag gjorde. Strax nedanför
skymtade jag BC, nu var uppdraget nästan slutfört. Men känslan
var ändå inte som att komma över mållinjen i en
tävling, för då tar man ut sig maximalt för att
nå målet. Här måste man även beräkna
att ha ork att komma tillbaka, så därför kom känslan
av att ha lyckats först när vi nådde BC. På kvällen
firade vi med att Henning lagade mat, stekt potatis och ägg. Första
dagen utan ris eller nudlar på den här resan!
Nyalam
Everest report 17: 2003-08-18
Expedition day 13: Rongbuk-Nyalam
Idag skulle vi köra bakvägen från Everest ner till Tingri,
och sen vidare till Nyalam nära gränsen. Det visade sig vara
den roligaste mc åkningen på hela resan. Vägen var
nämligen jättedålig och syntes bitvis inte alls, och
vi körde över flertalet vattendrag. Någon mil utanför
Tingri hade vi sett på kartan att det fanns ett högt bergspass
på en nästan obefintlig väg, så vi tänkte
åka upp och se hur högt. Tänk om det var 5700m... Vägen
upp dit var på sina ställen bortspolad och övervuxen.
Jag fick stanna och fråga lokalbefolkningen ibland för att
kolla att vi var på rätt väg. Några småungar
fick åka bakpå motorcykeln - gissa om de hade kul! Halvägs
upp till bergspasset pajade Christinas hoj. Vi som fortsatte nådde
passet, men det vara bara ca 5000m tyvärr. Grusvägen från
Tingri till Nyalam var ganska trist nu när man hade kört den
"krångliga" vägen från Rongbuk. Och det blåste
ganska mycket motvind och regnade så det var kallt också.
På ett ställe där vägen slingrade sig ner från
ett bergspass mindes jag från när vi kom, att jag hade sett
flera genvägar som gick rakt ner för bergssidan. Jag vek av
till vänster och försvann nerför branten, men ingen följde
efter. Det var riktigt spännande för jag visste inte riktigt
var jag skulle hamna, men min "inbyggda kompass" sa att riktningen
var rätt. Min trumframbroms var mycket dålig eftersom gaffeln
läckte olja och smorde den, så det gällde att köra
och planera nedfarten. När jag åter kom på vägen
fick jag vänta på de andra, för jag hade sparat 7 km
på min genväg. Sen var det bara nerför hela vägen
till Nyalam. Alla var helt genomfrusna vid framkomsten, utom jag. Min
goretex-utrustning hade funkat perfekt, jag var tom varm om händerna
och det brukar jag aldrig vara! På kvällen bad jag mecken
byta min frambroms för säkerhets skull.
Kathmandu
Everest report 18: 2003-08-19
Expedition day 14: Nyalam-Kathmandu
På morgonen regnade det igen så det blev goretex-kit igen.
Jag hade knappt kört iväg på hojen när jag märkte
att frambromsen var helt obefintlig - mecken hade glömt skruva
i bromsvajern... läskigt när man har branta serpentinvägar
framför sig. Nerfärden var riktigt skoj trots regnet. Jag
hade bara hunnit någon mil när gasen hängde sig, men
jag orkade inte bry mig. vi var ju snart vid gränsen och kunde
mecka där under tak. Så jag fortsatte nerför i rask
takt, som tur var är det inte så mycket effekt så man
blev ju inte rädd för att det gick för fort. Efter ytterligare
någon mil började det skramla bak på hojen. När
jag tittade bak hade pakethållaren knäckts och hängde
ner över bakhjulet. Jag fick vänta på mecken för
att ta bort pakethållaren och även byta gasvajer. Det var
bara några km kvar till gränsen och vi fick rapporter från
folk längs vägen att det var flera jordskred längre fram.
Det första jordskredet hade de röjt, men nästa var helt
oframkomligt. Det låg klippblock, stora träd och lera tvärs
över vägen, och vidare nedåt. Här fick fick vi
betala ett gäng tibetaner för att fira ner våra hojar
till vägen nedanför. All vår packning bars sedan ner
till gränsstationen. Där fick vi höra att fler jordskred
väntade så all trafik var fast här tills man lyckats
röja upp - och det kunde ta veckor ibland... Med motorcykel gick
det att ta sig fram, men försiktigt. Henning körde först
och märkte inte att vägen hade sjunkit ca 50 cm. Han körde
omkull och gjorde ett djupt hål där framhjulet landade, och
skadade foten. Dvs marken höll på att ge vika så det
var farligt att stanna där... De följande jordskreden kom
vi igenom utan allt för stora problem, sen väntade ca 70 km
asfalt till Kathmandu. Ajs stack i förväg och Lisbeth hängde
på. Jag och Christina körde med Henning som hade ont i foten.
När vi nästan var framme i Kathmandu hann vi ifatt Lisbeth,
som väntade för att hitta vägen genom stan i rusningstrafiken.
Jag tog täten men märkte vid nästa korsning att ingen
följde efter. Så jag vände tillbaka 1 km och såg
en stor folksamling vid vägkanten och Lisbeths hoj låg i
diket. En tant hade gått över vägen och hennes flaxande
kjol hade fastnat i Lisbeths framhjul, vilket resulterade att Lisbeth
körde omkull och tanten ramlade. Typiskt att detta skulle hända
sista dagen - fast det kändes som allt "skit" hade hänt
just idag. Polisen tog hojen, tanten kördes till sjukhus och Christina
skjutsade en chockad Lisbeth till hotellet. Där ställde vi
hojarna på parkeringen och jag andades ut. Min 21 år gamla
Honda XL250 hade hållit hela vägen 200 mil (fast den hade
nog inte hållit så många fler dagar) - snacka om slitvarg!
På kvällen festade vi till med riktig brakmiddag: biff, pommes
frites och smarrig sås. Smakade helt underbart efter 2 veckors
nudel/ris diet.
Nu var expeditionen över!
|
'
