"Hojen går som en raket - om jag bara kunde få igång den..."

Annie åkte för andra gången till Mexico, för att delta i det klassiska Baja500 rallyt 4-5 juni. Annie körde tillsammans med amerikanska Team Barnum, och slutade 8:a i Pro30-klassen för motorcyklar. Hon blev dessutom bästa kvinna på motorcyklel i det rekordstora startfältet av motorcyklar, bilar och buggys som körde rallyts dryga 70 mil. Totalsegrare i bilklassen blev Team Pflueger, på motorcykel Team Hengeveld.

Race & team info nedan.

DAGBOK

S–ndag 30 maj:

"Irondude" Mike Kay

Måndag 31 maj:
Sista meckning med träningshojen, lasta allt på Mikes feta Ford F350 pickup och sen köra ner från LA till Ensenada i Mexico. Kom fram sen eftermiddag, checka in på hotellet. Mike som vill köra Dakar 2005 tältar på balkongen som träning. På kvallen äter vi middag med ett annat team som vi ska traningsköra med, Team Ogden. I Baja500 får man testköra banan i 2 veckor innan tävlingen, sk "Pre-running". Detta är för att man ska hitta runt (+hitta smitvägar), för man har ingen roadbook eller gps att navigera med. Banan ar markerad med pilar och snitslar. Det luriga är att mexarna tar bort eller vänder pilar för att strula till det för oss tävlande...

Tisdag 1 juni:
Jag och Ward Ogden från det andra teamet ska köra samma sträcka under tävlingen så vi samkörde vår träning. Uppstigning kl 6, på med utrustning och lasta. Sen bila 1 tim söderut. Där stack vi iväg på banan för att 16 mil senare möta upp de övriga. Min sektion är "beachen", en snabb och lattkörd del. Det luriga är att när man kommer ner till kusten är det mycket dis och dimma blandat med fint damm som geggar glasögonen. Dessutom måste vi stanna och leta efter rätt väg eftersom pilar och snitslar är forsvunna på vissa ställen. Hur som helst, vi kör på och allt känns bra förutom att Mikes träningshoj har helt kass fjädring. Men vi finåker så det går bra.

Onsdag 2 juni:
Upprepning av gårdagen. Ward och jag testkor vår sträcka igen, fast idag går det fortare utan massa stopp. Dock får jag en blåsa i vänsterhanden för första gången på flera år... jag är chockad. Det måste bero på att gaffeln är stenhård och jag får hålla så hårt för att inte studsa av hojen. Vid lunch tar Mike över och kör sin sträcka, en slingrig och stenig bana. Dessutom massa whoops. Han är helt knäckt när han kommer tillbaka och har knappt lust att tävla. Jag misstänker att även han tyckte fjädringen var jobbig... På kvällen börjar de övriga teamen anlända och hotellet är fullt av folk. Robert Barnum kommer med tävlingshojen och den görs iordning för vi ska testa den imorron. Robert Barnum har även ett helt filmteam med sig för de filmar en "trailer" för en dokusåpa som kankse kommer i höst. Ett himla liv är det ialla fall.

Torsdag 3 juni:

Rob & Mike

Idag ska jag köra min andra delsträcka, målgången, och testköra tävlingshojen.
Racehojen är en XR650 uppborrad till 680cc, med vassare kammar och hög kompression (12:1 tror jag), lättat svänghjul, Edelbrock förgasare, ingen tomgång etc etc. Dvs en supercross i jätteformat - ett monster. Jag börjar på morronen med Mikes hoj tillsammans med Kent Perkins från det andra teamet och vi bytlånar hoj ett tag. Tillbaka i Ensenada äter alla lunch och jag tar en traditionell Mexikansk Burrito (senare kallad "Burrito from Hell"), som inte smakar bra och jag lämnar halva. En timme senare kör jag samma slinga med tävlingshojen. Redan när jag sticker i väg känner jag mig dålig, 20 min senare måste jag stanna brevid banan slänga av mig hjälmen och spy. Sen kravlar jag mig upp på hojen och kör hela vägen tillbaka till Ensenada, men körningen blir ju inte som jag hade tänkt. Jag är livrädd att spy i hjälmen så jag kör så försiktigt som möjligt för att inte behöva stanna igen. Tycker hojen känns otroligt stark och sprattig, rå koppling som är av "on/off-karaktar", så för mig som är van med "trötta" hojar är den ganska svårkörd. Tillbaka i Ensenada igen, ställde hojen i depån, rusa upp på hotellet, in i badrummet och spy igen. Roberts fru Denise kommer med te till mig så jag får nåt att dricka. Sen är jag däckad hela eftermiddan och kvällen och minns inte mycket mer.

Fredag 4 juni:
På morronen är jag fortfarande skakis och mår illa, men det värsta är över. Vid lunch kan jag äta lite frukt och Keso. Idag måste vi anmäla teamet och besiktiga hojen. Huvudgatan utanfor hotellet är helt kaos, fullt med folk, T-shirt försäljare och andra försäljare, rockband och dansare etc. Där knuffas tävlingekipagen fram till besiktningen mellan beundrande åskadare. Det fattas lite smågrejer på hojen, så vi besiktigar först kl 4 på em. Besiktinigsgubben är ett riktigt original, ser ut som en slafsig jultomte på fyllesemester... Han har hängt med sen tidernas begynnelse säger dom. På kvällen packar jag allt som jag ska ha med mig till min "hand-off-point", det ställe där startande Robert Barnum lämnar över till mig. Sen lite middag, med betoning på lite. Vid 11 är det sovdags.

Lördag 5 juni: RACE
Kl 4 på morronen är det väckning.
Det är mycket stimmigt ute på parkeringen och var backup jeep är inparkerad, så det är nästan lite panik i luften. Vid 5 kommer vi iväg och Denise kör mig till min "hand-off-point". Där finns en liten mack och servering så jag äter lite rostat bröd och citron te, det enda jag vågar och kan få i mig. Magen kanns fortfarande inte pålitlig så jag håller mig nära toaltetten. Starten går kl 6, och Robert Barnum är den som startar i vårt team. Han är erkänt snabb (fd amerikansk offroad mästare)och våghalsig, dvs han vågar köra om i damm och när det är trångt. Det är beräknat att han kommer till mig vid 7.30-8, så jag är redo vid 7.15.
Robert kommer in redan som 10e hoj, vilket innebär att han verkligen kört som en galning. Jag sticker iväg uppför den slingriga bergsvägen. Idag känns hojen otroligt fin, så det berodde nog på min magsjuka att det kändes fel i förrgår. Solen skiner och jag flyger fram, motorn är helt otroligt stark och det ar så kul att bara dra på. Efter ca 5 mil ska jag tanka och bärjar hålla utkik efter min "pit-stop". Kommer över ett krön i ganska hög fart och missar att de står på vänster sida. Ser dem i ögonvran, och vänder tillbaka. Där blir det strul första gången. Jag kan inte öppna tanklocket för jag måste hålla gasen så hojen inte stannar. Ingen av killarna i "pit" fattar att de måste öppna locket så tillslut gör jag det. Motorn dör direkt och det tar ca 5 min att få igång den igen, varvid 1 hoj passerar. Fan! Men jag sticker iväg och håller samma tempo som den framför. Från bergen kommer man fram till kusten och då försvinner solen, det blir dimmigt och dammet blandas med dimman och kladdar igen glasögonen. Det går att torka av med jämna mellanrum, men är jobbigt. Ytterligare en förare passerar mig för jag tar det lite lugnt när sikten är dålig, tycker inte det är värt att riskera en krasch. Nere längs kusten blir det lite mer slingrigt och stenigt och ner i sk "washes" där vatten har spolat djupa fåror i marken. Jag bromsar nerför en stenig backe och låser bakhjulet lite varvid motorn dör. Det är omöjligt att rulla igång igen pga motorns höga kompression och min vikt. Så jag kanar ner till botten av ravinen och blir stående. Kickar som en galning efter alla Edelbrock-konstens regler (3 kick med dekomp, in med dekomp, hitta top-dead-center, trampa förbi top-dead, upp igen, tre vrid på gasrulle och sen kick) - utan att lyckas. Ber en stor åskadande kille hjälpa mig, men han kan bara kicka 2-taktare så han misslyckas. Nu passerar nästa tävlande... och en till. Jag kickar och fler kommer till hjälp. Tillslut har 4 killar försökt starta hojen utan att lyckas. Jag har passerats av minst 15 förare och är vansinnig, tar hojen och kickar igen. Tillslut hoppar den igång och jag drar ivag. Tyvärr hamnar jag nu i geggdammet bakom de framförvarande vilket gör att jag inte kan åka så fort. Jag passerar 2-3 stycken men... bromsar stopp igen. Får igång hojen efter bara några kickritualer och tappar bara 5 gubbar. Men jag tappar även körrytm så ytterligare nån smiter förbi. Kör iafatt och om igen, men bromsar stopp en gång till... Kommer igång men inser nu att rejset inte handlar om topp placering och tar det lugnare, dvs undviker att använda bakbroms alls. Att det blir stopp beror på att svänghjulet är lättat så det drar inte runt motorn när man bromsar, och med den superhöga kompressionen så räcker det med att släppa gasen (motorbroms) så stannar motorn = mkt svårkörd för mig. Precis innan jag ska lämna över så kommer jag fram till en raksträcka där det är en samling mexare som vinkar att jag ska bromsa ner. En förare ligger medsvetslös mitt över banan och hojen ett 10-tal m bort. Jag stannar och frågar om de har anropat efter ambulans, men de fattar ingenting. Jag kliver av hojen för att kolla hur föraren mår för mexarna bara drar i honom. En mexare lyckas förklara att en annan förare skulle hämta hjälp. Jag beslutar mig för att stanna till hjälpen kommer för jag liter inte på mexarna. En kvinna kommer springande som ser ut att vara amerikansk, och hon har första-hjälpen med sig så jag kan åka igen. Men jag måste bara starta hojen vilket tar några minuter. Mike väntar på mig och undrar vad som hänt..? Vad ska jag säga, allt har gått bra men jag kan inte starta hojen. Mike sticker iväg och jag känner mig jättebesviken, Robert körde så bra och sen ska det strula pga att jag inte kan starta hojen.
Jag åker tillbaka upp till Ensenada, äter lunch och byter kläder för att vara redo till min andra sträcka. Sent på em kommer Robert flygande med fullt bredställ, han har kört upp ett gäng placeringar igen. Jag sticker iväg och är laddad igen. Nu är det knixigt och smalt och upp och ner for kullar, mellan stängsel, ner i raviner, regnspår, runt små hus etc. Givetvis bromsar jag stopp efter bara 5 min och blir stånde igen. 2 förare passerar innan jag kommer igång igen. Jag hänger på den sista av dem och ligger i hans damm. Vi båda missar en avtagsväg och måste vända tillbaka. När jag vänder hojen och därmed släpper av på gasen stannar den såklart. Nu blir jag stående i minst en kvart. Jag kickar så jag är helt slut, nästan spyfärdig. Det är svårt att förklara hur tung den är att kicka, men med mina 54 kg så är det fördjävligt. Efter att ha tagit av mig glasögon, druckigt, knuffat hojen till "bettre kickställe" så får jag tillslut igång den. Sen promenadkör jag resten av sträckan in i mål och skiter i om nån passerar. Målgången är helt vild, folk skriker och hoppar som galningar. Jag inser att det är för att den segrande Trophy-trucken kommer in precis bakom mig, dvs tävlingens absoluta höjdpunkt. Tur att jag hann in före den! Sen är det fotografer och kameror överallt och autografskrivning. Vi kom 8:a i Pro30-klassen. Alla tycker att man ar en hjälte, men det känns trist veta att vi lätt kommit mycket bättre, utan mina bromsstopp. Jag var ganska deppig när jag träffade resten av teamet, men det kändes tröstande när jag fick veta att aven Mike och Rob hade svårt att starta hojen. Skönt att Rob och Mike är så coola, "it's just a race". Om de hade startproblem som är vana, sa ursäktar det ju lite mina missöden...
Startknapp och låg trimmat är det som gäller för mig... Det positiva är att jag inte har kraschat iallafall!

Ett stort tack till:
- Touringbutiken
-mitt amerikanska team Mike Kay och Rob Barnum, Barnums Pro
-Tim Morton BajaBoundMoto.com - f–r backup och logistik i Mexiko
-Team Ward Ogden-KentPerkins-Mike Laenger - god kamratskap och träningskörning.
-Denise Barnum & Gino - for all marktj”nst
ALLA jag träffat har varit kanon hela veckan här i Mexiko.

T”nk om det vore lika bra väder, galna människor och härlig stämning hemma i Sverige på tävlingarna... då skulle jag nog köra mer i Sverige.

"The bike runs like a rocket - if I could only kick-start it"

Annie raced her second Baja rally, now the 500 mile loop starting and finishing in Ensenada, June 4-5. Team Barnums, with Rob Barnum (rider of record), Mike Kay and Annie, finished 8th in the Pro 30 class. Overall winner motorcycles was Team Hengeveld, and overall truck winner was Team Pflueger.

Race & team info below.

RACE DIARY

Sunday May 30:
After a long flight from Stockholm to LAX, Mike Kay (who I raced with in the Baja 1000 in 2002) picked me up at the airport. We stayed the night in his house in Old Towne, Orange, where I met Sabina, his wife to be, and their big puppy Zorra.

Monday May 31:
In the morning we did some last errands and the last prepping of Mikeís pre-running bike. Loaded everything on Mikeís Ford F350 chase truck. Mike kissed Sabina, and the dog good-bye and we set of for Mexico.
We arrived in the evening, checked in at the San Nicholas in Ensenada. In the hotel we meet up Tim Morton of Baja Bound Moto who has put together a team of his clients. He prepped a bike for them and set the team together: Ward Ogden (aka Wardo at Thumpertalk), Kent Perkins and Michael Laenger. All of them great guys with a good spirit going immediately. Mike and I were going to pre-run with them, and Tim chasing us. Very convenient!
Because we donít have GPS navigation or roadbook, every rider needs to pre-run his section of the course to find the best lines, and also shortcutsÖ The course is marked with arrows (hopefully), but the Mexicans normally take them or point them the wrong direction, so you really need to be alert to make sure you go the right way.

Tuesday June 1:
I and Ward were racing the same section, so we pre-ran together. We started at Santo Tomas early in the morning and rode the coast down to Santo Domingo, approx 100 miles. It was a fast and easy track, first winding and rolling hills, then coming down to the beautiful coast. On the coast section dust gets mixed with mist and it smears your goggles. At some places we got a bit lost when the arrows were gone, but we found our way. The riding felt OK, except for the suspension on Mikeís bikeÖ itís too stiff for me.
At the bridge in Santo Domingo Mike and the rest were waiting for us and, Mike and Kent Perkins continued to do their sections. In the evening we and the Wardo team had dinner together. Late at night Robert Barnum, our rider of record, turns up with wife Denise and oldest son Gino.

Wednesday June 2:
The same as yesterday, Ward and I pre-ran our section again, but faster. One of the OíNeal guys waits for us and wants to ride with us. I can feel a blister in my left hand for the first time in many years - and Iím chocked. I guess it is because of the super stiff suspension on Mikeís bike, Iím holding so hard just to hang on to it. Somewhere on the last half of the section I loose Ward and OíNeal thinking they have shortcutted. But Ward was waiting and looking for me, so it was a bit of a misunderstanding. By lunch we meet Tim and Mike at the bridge and Mike sets of for his whoopi and rocky loop. When Mike comes back he is gutted, the section was absolutely terrible and he doesnít even feel like racing. I suspect he had a hard time riding because of the suspensionÖ In the evening my and Mikeís team mate Robert Barnum arrives with the race bike, his wife Denise and a possey of film crew, who is filming a pilot for a reality show. The show is on and the filmcrew is wild.

Thursday June 3:
Today I rode my second section, the last bit to the finishline. Kent Perkins, in Wardoís team, and I set of in the morning. It was a whoopi section first then fast dirt tracks. In the end winding through farms and is really bad. Back in Ensenada we have lunch at Holandaise, where I was served a ìBurrito from Hellî, which I didnít like (later Iíll know why). After lunch I set off on the race bike, not feeling too comfortable on it. The race bike is a XR650, bored to 680, altered cams, high compression, lightened fly wheel, Edelbrock carb, no idle etc etc. Itís a big supercross ‚ a real beast.
When I get out of town and turn on the track I feel sick. I just manage to park the bike on the side and get my helmet off, before I throw up. I decide to ride my section back, but slowly, because I need to ride the race bike. Though the riding feeling is gone, Iím too afraid of throwing up again. The bike feels incredibly rough and strong, and difficult to ride for me. Iím used to standard XR bikes and this is a different species ‚ Iím like a little bug tickling a beast. Finally Iím back at the hotel, and rushed up to my room. There I threw up again, had a shower and went to bed. Thankfully Robís wife Denise made me some tea, before I crashed in bed and stayed there all afternoon and evening.

Friday June 4:
Iím still sick in the morning, but not too bad. At lunch I manage to eat some fruit. Today is contingency and tech inspection, Rob and Mike are fixing the bike. The parking and street outside the hotel is packed with race teams, vehicles, spectators, merchandise vendors etc. Itís a big party. In the evening I pack my riding gear and then a small dinner before bed.

Saturday June 5: RACE
At 4AM I get up and get ready. In the parking area there is chaos, and our chase truck is jammed in there. A little delayed Denise drives me down to Santo Tomas, where starting man Rob will hand off to me. Iím still a bit shaky after my ìHell-burritoî, but I manage to have some toast and tea for breakfast.
The start is at 6 AM and Rob is estimated to arrive at Santo Tomas between 7.30-8. Iím ready at 7.15. Rob is known for being a rocket fast starter. And he comes in as 10th bike, which means heís been flying through the filed. I set of and the bike feels totally different from the other day, nice and powerful. The sun is shining and Iím flying. After 5 miles I almost miss my first pit, and turn back to fuel up. Unfortunately the engine stalls when fuelling, and it takes a while before I get it started, and I loose a place. When reaching the coast the dust mixes with mist and it smears my goggles, which slows me down because I donít want to risk a crash. Another rider passes me but now I try to stay with him. Further on we hit the deep wash outs, and when braking for one of those I lock the rear wheel and stall the engine again. I try to jump start it rolling down the wash it, but the compression is too high. I canít get it going, and rider after rider passes me while Iím kick starting (doing the full Edelbrock kick starting routine) like mad. For me and my 110 lbs itís VERY hard to kick a big high compression 680 engine. Four spectators come to help me but none of them can get the bike started. Finally Iím so pissed off I got it started, but Iíve lost about 15 places. I catch and pas 2-3 of them, but then I lock up the rear wheel again and stall the engine. So another few riders pass me. I continue but now avoiding to use the rear brake, which ofcourse affects my speed. Right before my hand off at Santo Domingo bridge, a rider has crashed and lies unconscious across the track while Mexicans are dragging him and trying to wake him up (he had fractured vertebres and ribs, and concussion). I stop to check on him and ask the Mexicans if theyíve called for help or ambulance. I get the answer that another rider was to call for help, but I decide to stay and wait until the assistance arrives. After a few minutes a medic woman comes and I can set off again to hand off to Mike waiting by the bridge. Mike asked me what happened, did I crashÖ What can I say, the bikeís like a rocket, but I just cant get it startedÖ
Mike takes off, and has to try and make up some of the time I lost. I am very disappointed with my ride, knowing we could have been in such a good position after Robís fantastic start. But what could I doÖ Iím heading back to Ensenada awaiting Rob for my last section. Late afternoon he comes flying, sideways, handing over the bike to me, and we are still ahead of the trucks. After just a couple of miles coming down a hill, I stall it again, but get it going after only 10 kicks. This continues because now the engine stalls everytime I let off the throttle. Now I donít care if other riders pass me anymore, Iím just ìwalkingî the bike home, trying not to stall it.
The last mile runs through the town and people stand along the streets cheering. When I pass the finish line the crowd goes wild. I realize it is because the winning trophy truck, Team Pflueger, just arrives behind me and he is the star of the show. Lucky I wasnít cought by him! Photographers and journalist are everywhere.
We finished 8th in the Pro30 class and everyone thinks itís heroic. But Iím disappointed, I know my engine stalls cost us the good result. When meeting the rest of the team Iím sulking a little, but it feels better when both Mike and Rob admitted they also had problems starting the bike. So I donít feel too bad about it my strating problems, and Rob said not to worry, ìItís just a race. You canít change your size.î

I think Iím better off on a box standard and slow bike, preferably with electric start. Al the fany stuff just gets meÖ
Anyway, the good thing is I didnít crash.

Big thanx to:
- Touringbutiken
- my team mates Mike Kay & Rob Barnum, Barnums Pro
- Tim Morton of Baja Bound ‚ for chasing and logistics
- Wardoís team (407x): Ward Ogden-KentPerkins-Mike Laenger, for being such nice guys! They finished 4th in the Pro40 class!
- Denise Barnum & Gino, just being around taking care of stuff.

ALL the guys I've met down here in Baja have been wonderful!

Hasta luego!
Annie, Ensenada, Mexico